Byggnader i svenska Kukkolaforsen

I Kukkola ligger forsfältet i byns nedre del, där Torneälvens kraft genom århundraden har format både landskapet och människors sätt att leva och arbeta. Intill forsen finns ett sammanhängande område med kulturhistoriskt värdefulla byggnader som tillsammans kallas kulturbyn. Området är uppdelat i en norra och en södra del, som var och en speglar olika funktioner knutna till älven och dess resurser.

Södra kulturbyn – håvfiskets centrum

Den södra delen av kulturbyn utgörs av själva forsfältet och är starkt präglad av håvfiskets traditioner. Här är delningshuset med klocktornet och halstringskåtan de mest framträdande byggnaderna. Delningshuset och klocktornet har haft en central roll för samordning och gemensamma beslut, där klockan signalerade tider och ordning i fisket. I anslutning till dessa byggnader finns kontoret, iskällaren samt fem mindre fiskebodar. Fiskebodarna, placerade nära älven, har använts för redskap, förvaring och arbete under fiskesäsongen och är starkt förknippade med den praktiska vardagen vid forsen.

Norra kulturbyn – kvarnar och hantverk

I den norra delen av kulturbyn är de två kvarnarna huvudbyggnader. Här utnyttjades forsen som drivkraft för att mala säd. I närheten av kvarnarna finns flera andra byggnader som visar hur verksamheten varit organiserad: mjölnarstuga, härbre (aitta), sågbyggnad, virkesförråd och smedja.

Delningsboden
Delningsboden (Jakopuoti), eller klockhuset, är möjligen den mest praktfulla och betydelsefulla byggnaden och hör till de mer kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna i Kukkola. Den byggdes 1889 efter föregångaren som brunnit ned 1886. Byggnaden användes som ett förråd för byns gemensamma fiskeredskap och som ett första administrativt kontor. På insidan finns en platsbyggd skrubb som är utrustad med lås, vilket antyder boden också har haft en roll i verksamhetens administration att den har varit en förvaringsplats för viktiga papper och möjligen pengar. Klockan i tornet har konstruerats av urmakaren Salomon Ajo från Övertorneå. Den hjälpte fiskarna att hålla koll på arbetspassets viktiga tider.

Iskällaren
Intill delningsboden i Kukkola finns den så kallade iskällaren som används för förvaring av infångad fisk. Iskällaren har en meter tjocka väggar som isolerar iskammaren. Där förvaras än idag siken i trälådor.  Den nuvarande iskällaren har uppförts vid mitten av 1990-talet.

Halstringskåtan
Halstringskåtan, eller Koskikota, är en rektangulär byggnad som ursprungligen användes för att inkvartera tillresta fiskare. Inne i kåtan löper bänkar längs väggarna där fiskarna sov, medan härden i mitten både gav värme och fungerade som plats för matlagning. Numera används kåtan som pausstuga under fisket och vid olika sammankomster då sik halstras.

Halstringskåtan i Kukkolaforsen kan ha uppförts år 1874 – årtalet är inristat i timret på insidan av den södra sidoväggen. På forsfälten kan byggnadstypen ha förekommit redan under 1700‑talet. Konstruktionen påminner om äldre tiders pörten, där röken från eldstaden – i avsaknad av skorsten – leddes ut genom en öppning i taket. Rökutsläppet, den så kallade räppänä, bestod av en timrad rökkanal som vilade på sidoåsarna och höjde sig en bit ovanför taknocken. Kåtans insida hade ett jordgolv med en centralt placerad, öppen och upphöjd eldstad. Mindre sikar stektes på träspett som stacks ner intill elden, medan siksoppa kokades i en kittel som hängde ovanför (ref).

Fiskebodarna
Fiskebodarna är fem till antalet och befinner sig i den inre byggnadsraden, på den västra sidan om den gångled som löper igenom området. Bodarna användes för att förvara fiskeredskapen medan övernattningen kunde äga rum i halstringskåtan. En del av bodarna har tidigare legat på intill halstringskåtan och flyttats till sin nuvarande plats i början av 1970-talet.

Kvarnar
På området finns två vattendrivna kvarnar: den nedre som byggdes omkring 1840, och den övre kvarnen som byggdes på 1850-talet.

Den nedre kvarnen var vattenhjulsdriven så kallad tullkvarn, vilket innebar att den som lät mala sin säd fick betala en avgift, ofta i säd till staten. Även mjölnaren som malde säden skulle få betalt. Bönder från både Sverige och Finland kom till Kukkolaforsen för att mala sin säd. 1939 ersattes den gamla stenkvarnen med en valskvarn som finns kvar att se än idag.

Den övre kvarnen, även den vattenhjulsdriven, användes i likhet med den nedre kvarnen som tullkvarn. Med installationen av tre turbiner kunde kvarnen användas för flera verksamheter samtidigt – sågverk, kvarn och elverk. Vid lågt vattenstånd kopplades turbinerna samman för att ge tillräcklig kraft till minst en av verksamheterna.
Under mitten av 1900-talet minskade kvarnverksamheten i Kukkolaforsen i takt med att elektriska kvarnar blev vanligare i Tornedalen. Malningen av säd upphörde i stort sett under 1950-talet, varefter sågverksdriften fick en större betydelse.

Vahanpirtti
Intill kvarnarna finns Vahanpirtti, en timrad mjölnarstuga som uppfördes på 1880-talet och fungerade som bostad för mjölnaren vid den övre kvarnen. Här bodde mjölnaren Johan Petter och Maria Johanna Lahti med familj under kvarnverksamhetens aktiva period, och byggnaden användes som bostad långt in på 1900-talet. Vahanpirtti är nära knuten till kvarn- och sågverksamheten och ger en konkret bild av vardagslivet kring arbetet vid forsen.
Under 1970-talet flyttades byggnaden något inom området och fick sin nuvarande placering. Tillsammans med kvarnarna och övriga byggnader bidrar Vahanpirtti till förståelsen av Kukkolaforsen som en sammanhängande byggd kulturmiljö, där arbete, boende och vattenkraft var tätt sammanflätade.

Sågen
Sågbyggnaden i Kukkolaforsen är en del av kvarnområdet i den norra kulturbyn och har haft en nära koppling till den övre kvarnen. Den nuvarande sågbyggnaden uppfördes år 1903 och utnyttjade, liksom kvarnen, vattenkraften från forsen. Sågen användes för bearbetning av timmer som flottades eller transporterades till platsen och var anpassad till den lokala verksamheten vid forsen.
Sågverksamheten var tekniskt och funktionellt sammanlänkad med kvarnen. I den övre kvarnen installerades flera turbiner, vilket gjorde det möjligt att driva både kvarn, såg och senare även elproduktion, beroende på vattenförhållandena. Under 1900-talet kom sågverksamheten att få en allt större betydelse i takt med att kvarnmalningen minskade.

Fiskemuseet
Fiskemuseet vid Kukkolaforsen är inrymt i den byggnad som ursprungligen uppfördes som laxavelsanläggning i början av 1980‑talet. Anläggningen byggdes i anslutning till kvarnområdet och togs i bruk år 1982 som en del av dåtidens satsningar på fiskevård i Torneälven.
Under 1980-talets mitt flyttade fiskemuseet in på byggnadens övre våning. I samband med detta fick byggnaden en ny funktion som plats för förmedling av håvfiskets historia, traditioner och kunskap.

Sikhåvarstatyn
Sikhåvarstatyn vid Kukkolaforsen är skapad av Erik Vargtand efter medborgarförslag av Eva Pesula. Statyn är en hyllning till sikhåvningen och dess kulturhistoriska betydelse i Torneälven. Den cirka gemfem meter höga siluettstatyn, som avtäcktes år 2016, väger omkring 1200 kilo. Den genomsynliga utformningen för att statyn samspelar med omgicningenomgivningen och knyter samman det stömmande vattnet i forsen och himlen ovanför. Sikhåvarstatyn fungerar både som ett konstnärligt landmärke och som en symbol för den levande håvfisketraditionen vid Kukkolaforsen.