Torneälvens traditionella fiskesätt

Håvfiske är en hundratals år gammal, traditionell fiskemetod där ett fiskeredskap med ett långt skaft och en nätpåse förs medströms nära intill bottnens formationer och fiskgropar. Metoden används i huvudsak för att fiska vandringssik men även lax håvas. Håvfiske utövas på olika sätt: man kan stå på strandstenar eller bryggliknande pator (krenkku) som byggs över forsen eller från båten.

Den här traditionella fiskemetoden bottnar i djupgående kunskap om sikens vandringsvägar och viloplatser. Sikens vandring varierar efter vattenhöjd, stenarnas läge samt strömmens rörelser. Håvfiskaren känner till fiskens beteende och kan därför byta mellan olika fiskeplatser. Håvfisket är ett naturvänligt fiskesätt eftersom redskapet inte skadar fisken. På sin vandring upp i älven stannar siken för att vila i håvgropar och forsens lugnare partier, ofta bakom stenar. Håvfiskaren som känner väl till området, fiskens vandringsvägar och dess beteende kan få fisken att vid rätt ögonblick simma upp från dess viloplats och in i håven.

Håvfiske utövas på ett traditionellt sätt i samverkan mellan fiskarna vid Torneälvens forsar, Kukkolaforsen och Matkakoski, på båda sidor av den finsk-svenska gränsen. I dessa byar är håvfiske en väsentlig del av lokal identitet och kulturarv. Håvfiske är ett känt fiskesätt även i Torneälvens övre lopp och exempelvis vid Ii älv i Finland och Kalix älv i Sverige. Motsvarande fiskesätt med håv används även på andra platser i världen, bland annat i Nordamerika.

Torneälvens håvfisketider och reglering baseras på den gränsöverskridande Gränsälvsöverenskommelsen. Lax håvas ungefär från början av juni till mitten av juli och siken från och med mitten av juli till mitten av september. Fångsttider och regler kan variera från år till år.

Fångstdelningen har urgamla anor

Fångstdelningstraditionen är ett system som fiskegemenskapen i praktiken genomför på samma sätt som man gjort på 1800-talet. Fångsten av sik delas traditionellt under sommarens skifteshåvning. Dygnets fångst delas då dagligen mellan delägargårdar på ett urgammalt sätt. Det handlar om ett numerärt system där fiskar i samma storlek (så gott det går) läggs i delägargårdarnas högar som sedan lottas ut mellan delägarna. Varje delägargård delar sedan sin hög vidare mellan sina andelar. Den numerära metoden möjliggör en jämlik och enkel delning utan användning av våg.

Sikdelningen samlar byborna till forsen under sommarkvällarna. Den fartfyllda sikdelningen är också en populär programpunkt för besökarna.

Pator och håvar tillverkas för hand

Hantverkskultur är en viktig del av traditionen och den består av bland annat tillverkning av pator och håvar. Pata eller krenkku är en fiskebrygga som tillverkas av trä med urgamla metoder och används för att stå på och håva. Patorna byggs som talkoarbete varje sommar och tas ned på hösten. De 6-7 meter långa redskap som tillverkas för hand har bevarats likadana redan under 600 år och formats utifrån aktuella förhållanden för att passa i den miljö och det användningsområde som gäller. Redskapen skiljer sig dock något mellan byarna även vid Torne älv.

Mat och evenemang är en väsentlig del av traditionen

Även mattraditionen har en stark anknytning till fiskets årscykel i området. Halstrad sik som tillverkas över öppen eld på båda sidor av älven, har varit en känd traditionell maträtt under hundratals år. Även fisksoppa och olika typer av stekt och rökt fisk hör till traditionsutövarnas matbord.

Olika typer av somriga evenemang vid forsen är en viktig del av traditionen. Människor träffas och utbyter nyheter med varandra. Olika tillställningar, så som Sikfest och Sikmarknad återkommer årligen.

Den byggda kulturmiljön och fiskebyarna

Håvtraditionen lever också i forsbyarnas byggda kulturmiljö. Fiskebyarna Kukkola och Matkakoski har bevarats som livskraftiga gemenskaper där håvfisket har format landskapet i århundraden.

Byggnader kopplade till fisket – bodar, fiskförråd (kalapuohi), rökkåta (paistokota) och stigarna som korsar stränderna – berättar om traditionens praxis och det gemensamma sättet att leva. Många av byggnaderna har använts för samma ändamål i generationer. De äldsta byggnaderna i forsbyarna härstammar från 1700-talet. Deras placering och konstruktion speglar både naturförhållandena och fiskets praktiska behov.

Kukkolaforsen och Matkakoski – Regler och håvfiskerättigheter på båda sidor om gränsen

Finland och Sverige har en gränsälvsöverenskommelse som gäller för Torneälven. Överenskommelsen förvaltas av Gränsälvskommissionen. Överenskommelsen styr fisket i området. I överenskommelsen ingår en fiskestadga, som fastställer bland annat fisketider, fredningstider, minimimått på fångstfiskar samt fiskredskapens utformning, så som tjockleken på linan och maskstorleken i håvpåsen.

Sik fiskas huvudsakligen från och med mitten av juli, och laxfiske är tillåtet från och med början av juni till mitten av juli. Tiderna kan dock variera något från år till år.

Håvfiskerätten utgår från de fiskerätter som stamhemmanen en gång i tiden fick. Inom ramarna för dessa rättigheter kan stamhemmanen och de gårdar som styckats av dessa fiska sik i enlighet med sina andelar. Hemmansägarna äger forsfiskerättigheter och rättigheterna överförs till kommande generationer antingen genom arv eller genom markköp. Det praktiska kring håvfisket skiljer sig en aning mellan de olika forsarna.