Byggnader i finska Kukkolankoski

Forsfiskeplatsen vid Kukkolankoski ingår Finska Museiverkets förteckning över nationellt betydelsefulla bebyggda kulturmiljöer (RKY). På strandområdet intill Kukkolaforsen finns byggnader nödvändiga för fiskekulturen så som bodar, en stekkåta och en fiskebod. Forsfiskeplatsens viktigaste byggnad, stekkåten, är byggd på 1600-talet.

Kukkolaforsens historia som handelsplats
Ända från 1500-talet har Kukkolaforsen varit en blomstrande handelsplats där älvens fiskefångster fungerat som betalningsmedel. Vägförbindelsen till älvdalen har uppstått på 1700-talet och efter att ryssarnas förtryckstid var över växte Kukkola till älvdalens största by. Efter finska krigets slut 1809 delades byn till två delar i två olika riken.

Fiskeplatsens byggnader och utveckling
Kukkolaforsens fiskeplats kännetecknas av en rad bodar och den sista i raden är byns äldsta sädesmagasin. Mellan bodar och älven står områdets äldsta byggnad, en stekkåta från 1600-talet. På fiskeplatsen står också ett fiskeförråd som kallas för Kalapuohi (Fiskebod).

Vid sidan av fisket har jordbruket varit en viktig binäring, vilket även synts på forsfiskeplatsen. Kvarnverksamhet som drevs med vattenkraft tog fart under 1800-talet då kvarnarna användes framförallt för hantering av spannmål. Övre kvarnen vid Kukkolaforsen förstördes vid en översvämning på 1930-talet, då användningen av Myllynpirtti förmodligen också tog slut. Den 1865 byggda Myllynpirtti har dock bevarats väl och fungerar idag som ett sommarkafé.

Övrigt byggnadsbestånd härstammar från 1800-talet och från början av 1900-talet, och ligger tätt intill byvägen som heter Koskitie. På 1920-talet bearbetades forsen för lösflottning och på östra sidan av vägen grundades Niskala-hemmanet. Med tiden har en del av byggnaderna förfallit, flyttats eller rivits, vilket har förändrat områdets struktur.

Under 1900-talet utvecklades Kukkolforsen även till ett besöksmål för turister. Byggnadsbeståndet förnyades och växte under 1960–1970-talen samtidigt som bodarna renoverades.

Bodar
Vid forsen ligger flera bodar som byggts framförallt för förvaring av fiskeutrustning. Där förvaras håvar och bland annat tinor. Bodarna ägs av byns gårdar; de äldsta är av timmer, och under senare tid har några byggts som brädkonstruktioner. De äldsta är enkla enplansbyggnader i 1700-tals stil. Bodar som förfallit har rivits under 1900-talet och de luckor som då uppstått i raden har lappats genom att flytta dit gamla bodar från andra områden.

Kalapuohi (fiskebod)

Byggnaden som på finska kallas för Kalapuohi står i norra ändan av Kukkolaforsens fiskeplats. Den används för förvaring av fiskar. Tillsammans med stekkåtan är den en viktig byggnad som används av bygemenskapen. På fiskebodens tak står ett klocktorn som visar när det är dags att byta håvningsskifte och dela sik. Uppgiften att visa tid var viktig särskilt under den tid då klockor var sällsynta.

Fiskeboden har två dörrar: på sin tid ledde den ena till sik och den andra till lax. Laxdelen var mindre. Det har funnits en iskällare i båda delarna för att säkra en bra förvaring.  Iskällarna var isolerade utrymmen med särskilda konstruktioner inuti rummet. De fylldes med snö och is och var utom räckhåll för sommarvärme och ljus. Källaren för lax har inte behövts under senare tid och har därför rivits för att ge plats för mer förvaringsutrymme. Däremot förvaras dygnets sikfångst fortfarande i kylrummet ända fram till dess delning.

Sikdelningen sker framför fiskeboden. Idag finns även en våg och en ismaskin i fiskeboden.

Stekkåta

Stekkåtan, den äldsta byggnaden på fiskeplatsen vid Kukkolaforsen, även kallad forskåtan har byggts på 1600-talet. Den är en av de viktigaste byggnaderna vid forsen, och används flitigt än idag. Denna låga kåtabyggnad av timmer representerar en mycket gammal byggnadstyp som i stort försvunnit på andra platser.

Genom tiderna har kåtan använts för att laga för området kännetecknande traditionella maträtter, halstrad sik och siksoppa, som förutom till håvfiskarna även bjudits till övriga bybor och förbipasserande. På förhistorisk tid användes den här typen av byggnader som boningar. Kännetecknande för dessa hyddor var att de var stora och hade en öppen eldstad i mitten. Röken från den eld som behövdes för uppvärmning och matlagning gick ut från ett hål i taket vilket också släppte in ljus i hyddan.

Förr i tiden brukade håvfiskarna under sommarens skifteshåvning även övernatta vid forsen. På de breda bänkar som står intill kåtans väggar fanns plats för flera håvfiskare samtidigt.  Tidigare hade kåtan ett nävertak med slanor som översta lager.

Myllynpirtti
Myllynpirtti som sedan 1951 använts som sommarkafé har byggts av Petter Palo 1865. Till en början tjänstgjorde byggnaden som bostad för mjölnarens familj. Efter det stod den oanvänd en tid innan den renoverades för att användas som kafeteria.  Byggnaden är rektangelformad med en hög sluten farstu och altan.  Enligt traditionellt nordbottniskt byggnadssätt har byggnaden fina fönsterutsmyckningar och en dekorativ tvåvånings farstu av brädor.

Flottarstaty
Redan i tidigt skede har älven använts för att flotta timmer. Den växande sågverksamheten under andra halvan av 1800-talet ledde till flottning av massor av timmer. Flottningen var en viktig sysselsättningsfaktor i älvdalen. Timmer flottades som ihop bundna flottar fram till 1920-talet, och efter det som lösflottning. Flottarstatyn av skulptör Eino Seppänen som tillägnats flottningsarbetet, avtäcktes 1961 och är den första att möta besökaren som kommer till Kukkolaforsen.